Varför är de så svårt

Tycker det är så fruktansvärt jobbigt nuförtiden att se folk skratta och ha kul med alla sina vänner, dela hemligheter med varandra, stötta varandra bara allmänt allting man får med vänner... Jag har inga nära vänner längre som jag kan skratta med eller någon jag jag prata strunt med och skriva eller ringa precis när jag vill. Jag känner mig så ensam och blir ständigt påmind om att jag saknar att ha en fin vänskap... 
Det känns inte som att jag kommer hitta någon ny bästis, jag har inte orken att söka än heller, jag har inte orken till något. 

Jag vill bara vara glad
Allmänt | | Kommentera |

2019

Första inlägget på det nya året, jag och Elias hade en superfin nyårsafton i yttersta hos några kompisar. Vi blev bjuden på mat och lekte massor av roliga lekar!! Vi körde skoter på dagen och jag tror bestämt att jag måste skaffa mig skoterkörkort iår för är inte så himla kul att bara åka där bak som en koala..!

Iaf så har jag bestämt att inte fokusera på att hålla mig i form och äta rätt (som alla andra år) för misslyckas ändå?? Jag har bara ett liv å borde få äta pizza å chips ibland faktiskt.
Jag ska fokusera på mitt mående, sluta vara en surpuppa och ta tag i livet! Få en vardag jag är nöjd med, vakna och känna att jag vill kliva upp idag för att fånga solens timmar och få någonting gjort.
Jag är inte missnöjd med mitt liv om det lät så, jag är bara inte nöjd med hur det känns? Typ som att jag inte har någon kontroll? Förstår ni mig? Jag lever varje dag men jag vet inte vad jag gör eller varför jag ens gör något så därför måste jag slå mig själv i ansiktet och stanna upp lite.

Jag har utvecklat någon sorts socialfobi nu senaste tiden och har svårt att träffa människor, jag vet inte om det kan ha att göra med att jag har tryckt ner migsjälv så mycket och tycker inte längre att jag är en bra människa. Ska jag handla på Coop tex så kan jag inte gå ensam om jag inte har hörlurar, ser jag någon jag känner vill jag gömma mig. Prata inte med mig, gå förbi mig tack jag är osynlig?! Men jag är inte osynlig, folk ser mig fortfarande och jag vet inte hur dom ser mig, för så som jag ser migsjälv vill jag inte att andra ska se mig... nu ör jag fruktansvärt deppig här men vill förklara hur det är just nu.
Det är jobbigt. Det är hemskt jobbigt faktiskt och jag jobbar på att försöka tycka om mig själv igen men hur ska jag göra de då de inte känns som att någon på denna jord accepterar mig för den jag är längre? 

Konstigt att jag skriver att jag har svårt att träffa människor när jag möter människor ständigt på mitt jobb. Det är inte samma sak, på jobbet känner jag mig säker, på jobbet är jag en annan Paula typ? Arbetarpaula ska jag kalla henne, hon har lite mer självförtroende eftersom på jobbet kan jag allting men jag kan inte allting om livet? Skitläskigt

Nu ska jag sluta vara en surpuppa innan jag bryter nyårslöftet helt!! Ha en bra dag allihopa.
Allmänt | | En kommentar |

Det är inte synd om mig

Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag tycker att jag förtjänar allting som kommer till mig. Men att det kommer något som tar ifrån mig saker som jag älskar klarar jag inte av, varför blir jag lämnad kvar här ensam egentligen? Jag tycker inte synd om mig själv för att jag är ensam. Jag tycker att det är jobbigt att vara ensam. Det är svårt och väldigt läskigt. Och allt jag vill är att förstå varför det händer och jag kanske får svaret men jag förstår ändå inte. Varför kan jag inte förstå. Varför blir du arg på mig för att jag inte förstår. Jag behöver bara lite mer, var lite tydligare ändå om de sårar mig ännu mer. Säg de rakt ut ändå fast jag håller på att drunkna. Säg de ändå fast jag inte kan ta mer. För jag kan ta de, men det är svårt och det kommer ta ett tag för mig att simma upp igen. ett bra tag.. För att jag är ensam nu.
Det är inte synd om mig. Jag vill inte att du ska tycka de heller men snälla var tydlig med mig så att jag nångång kan börja simma upp mot ytan och ta luft.
Säg inte till mig att rycka upp mig för det kan jag inte, inte än.
Jag är fortfarande så himla arg på allt dehär. 
 
Tyck inte synd om mig men kan någon snälla se mig ibland. Se inte bara mitt leende för det är där oavsett hur jag mår. jag förtjänar allting som kommer till mig men förtjänar jag att må såhär?
 
Jag saknar hur saker var, då var mitt leende inte jobbigt att hålla uppe. Saker kan förändras så snabbt och det skrämmer mig. Hur ska jag kunna förbereda mig och sedan hantera de om de kommer så plötsligt. Hur ska jag kunna förstå. Jag kommer aldrig att förstå. 
Allmänt | | Kommentera |
Upp