Det är inte synd om mig
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag tycker att jag förtjänar allting som kommer till mig. Men att det kommer något som tar ifrån mig saker som jag älskar klarar jag inte av, varför blir jag lämnad kvar här ensam egentligen? Jag tycker inte synd om mig själv för att jag är ensam. Jag tycker att det är jobbigt att vara ensam. Det är svårt och väldigt läskigt. Och allt jag vill är att förstå varför det händer och jag kanske får svaret men jag förstår ändå inte. Varför kan jag inte förstå. Varför blir du arg på mig för att jag inte förstår. Jag behöver bara lite mer, var lite tydligare ändå om de sårar mig ännu mer. Säg de rakt ut ändå fast jag håller på att drunkna. Säg de ändå fast jag inte kan ta mer. För jag kan ta de, men det är svårt och det kommer ta ett tag för mig att simma upp igen. ett bra tag.. För att jag är ensam nu.
Det är inte synd om mig. Jag vill inte att du ska tycka de heller men snälla var tydlig med mig så att jag nångång kan börja simma upp mot ytan och ta luft.
Säg inte till mig att rycka upp mig för det kan jag inte, inte än.
Jag är fortfarande så himla arg på allt dehär.
Tyck inte synd om mig men kan någon snälla se mig ibland. Se inte bara mitt leende för det är där oavsett hur jag mår. jag förtjänar allting som kommer till mig men förtjänar jag att må såhär?
Jag saknar hur saker var, då var mitt leende inte jobbigt att hålla uppe. Saker kan förändras så snabbt och det skrämmer mig. Hur ska jag kunna förbereda mig och sedan hantera de om de kommer så plötsligt. Hur ska jag kunna förstå. Jag kommer aldrig att förstå.